jimmystalnacke

Efter att ha bevittnat en relativt medioker fight mellan Luleå och Skellefteå som slutade 3-1 så har jag egentligen bara en reflektion av värde från matchen. Visst att Abbotts visade att man kommer att bära Luleå i vinter och visst att Jonte Hedström visade att han är en bra bit på väg mot den gamla goda formen. Sådana saker har egentligen varit rätt så självklara under hela försäsongen då Abbotts ligger i topp i den interna poängligan och Jonte Hedström levererar citat efter citat. Det brukar innebära att han är i form och att sinnesnärvaron och glädjen återigen är tillbaka.

Däremot så hade Luleå ett oprövat kort mellan stolparna som uppfyllde alla krav och mer därtill. Piteålånet Markus Ottosson bevisade återigen för mig att han i vanliga fall spelar på helt fel nivå. Lugnet och tryggheten är Markus signum men att kunna bibehålla det även under en sådan här match är åtminstone för mig ett bevis på kvalité. Att kunna ha det förtroendet till sig själv måste vara en skön känsla att ha i bakfickan. Att veta att man oavsett motstånd kan gå in och leverera måste vara en känsla som alla hockeyspelare vill kunna känna.
Tänk att som målvakt veta att om dom ska göra mål på mig så ska det vara något utöver det vanliga, det är nog så han måste känna eftersom han kan bibehålla det otroliga lugn som han utstrålar.

Eller är det bara en fasad? Är han innerst inne ett nervvrak? Får han springa på toaletten tio gånger innan nedsläpp? Tänker han måstetankar mellan avblåsningarna? Känns varje puck som en tvål att stoppa?

Skulle inte tro det kära läsare, ingen kan lura oss på den där tryggheten. Skulle så vara fallet så är det bara att gratulera Hollywood då en ny stjärna är född!

Over and Out!