jimmystalnacke

Jag vet inte hur många gånger man under säsongens gång ser fram emot säsongsslutet, vet däremot att när det väl kommer så uppstår det en otrolig saknad och en otrolig tomhet. Vad ska man göra nu är det första man tänker på, det blir aldrig lika skönt som man har tänkt sig.

Det är ungefär som ett förhållande, hur många gånger under ett år får man inte lust att bara skita i allt och bara göra slut för att nästkommande dag inse att det man har är det bästa som finns?

Precis så fungerar denna sport, en dålig match eller rent av bara en dålig dag gör att man bara vill bränna upp skridskorna och göra något helt annat. Har man däremot en bra match eller rent av bara en bra dag så är hockeyn det bästa som finns och man kan vara på is ända tills vaktmästaren kommer och kastar ut en.

Men det är väl det som kallas kärlek och passion, när känslorna kan vända från svart till vitt på en sekund. Det som dock karaktäriserar kärleken är att man på något sätt alltid hittar tillbaka till vitt, man ger aldrig upp och när det väl gäller så sätter man sin käraste före allt annat. Det är så jag känner inför denna sport, den kan ibland vara otäckt hård och tuff mot en men jag kommer aldrig att sluta älska den. På något sätt så reser man sig efter varenda motgång och på några dagar är den glömd, allt är frid och fröjd igen och den där motgången har sakta sakta suddats borts.

För mig är hockeyn som en trogen livskamrat, trots motgångar och medgångar tillsammans så har den alltid stått där vid min sida och gång på gång fått mig att hitta tillbaka till den kärlek som vi hyser till varandra.

Nu blev jag djup, var trots allt säsongen som skulle utvärderas. Men i stycket här ovanför så hittar man till stor del en sammanfattning av denna säsong, den har varit hård och tuff mot en men även hjälpt mig att hitta tillbaka till den passion och den glädje som jag och sporten tillsammans söker.

Jag hade under hela våren och sommaren sett fram emot min säsong i Asplöven, tyvärr så blev den bara sex försäsongsmatcher lång. Eller tyvärr är väl fel ordval då jag helt ärligt inte hade haft så mycket att hämta där, hade förmodligen varit förpassad till fjärdeformationen och haft minimalt med istid. Men tiden i Asplöven har jag tjatat nog om, den är glömd och arkiverad.

Säsongen i sig har väl varit sådär skulle jag vilja påstå, spelet har fungerat bra men framförallt målproduktionen har varit av den klenare sorten. En del av det beror väl på att jag i år fått en betydligt mer spelande roll då jag fått mycket puck i uppspelsfasen och stått och styrt spelet i powerplay. Men det är inte hela sanningen, tycker att jag saknat glöden att ta kampen framför mål och göra allt jag bara kan för att få pucken att passera den röda linjen. Jag har varit lite för bekväm i mitt spel helt enkelt, jag har varit nöjd med att stå för lite framspelningar och på så sätt komma med i poängprotokollet. Har dom två säsongerna innan denna fått göra en hel del mål, kanske var det nu någon form av mättnadskänsla som slog till? Alla vill alltid göra mål men det handlar mycket om hur mycket man är beredd att offra, tror inte jag denna säsong offrade nog mycket för att få se den gå in i mål.

Men hockey handlar om så mycker mer än bara mål, sen att det är målen som avgör matcherna är en annan sak. Spelet i sig har fungerat bra, jag har försökt få mycket puck och jag har försökt vara konstruktiv utan att för den skullen göra allt för många misstag. Jag känner väl att jag i bland skulle våga ta lite fler risker med pucken, men på något sätt är inte det riktigt jag. Jag gör otroligt sällan några misstag ute på banan men samtidigt gör jag otroligt sällan något över det vanliga, är väl helt enkelt urtypen av den svenska hockeyutbildningen.

Jag har ju en hel del brister att jobba med, närkampsspelet är rent ut sagt bedrövligt. Det har det alltid varit och kommer nog alltid att vara, det handlar mycket om tajming och balans och väldigt lite om muskler ska sägas.
Klippet i skridskoåkningen är inte heller vad det borde vara, bra fart när jag får upp farten men har på tok för dålig utväxling under dom första skären.

Men i stort så har säsongen varit helt ok, jag har fått massvis med speltid och försökt att ta ansvar i gruppen. Jag fick med mig 21 poäng fördelade på 6 mål och 15 assists på 32 matcher, den siffran är jag väl inte nöjd med men det går tyvärr inte att ändra på nu.

Som sagt, en helt ok säsong men absolut ingen som går till historieböckerna. Nu väntar en hård och lång försäsong innan man i augusti återigen beträder isen, man börjar faktiskt redan längta en aning.

Det var utvärderingen av min egen säsong, ni får ha överseende med att den blev en aning djup. Jag ska försöka mig på att under dagarna även utvärdera lagets säsong, tar det när gott om tid finns.

Over and Out!