jimmystalnacke

Just detta ämne som rubriken handlar om har väckt en hel del känslor och olika åsikter i kommentarsfältet, känns nu som att det är läge att delge mina egna åsikter och värderingar inom detta område.

Superelit och svensk juniorhockey i sig har tagit ett jättekliv under dom senaste åren då svensk hockey har satsat stenhårt på utbildning och utveckling av unga talanger. Det har väl en stor del i den framgång vi nu har på juniorsidan, man har fått spelarna att ändra attityd och stå upp på ett helt annat sätt än tidigare. Man får nog gå tillbaka till generationen med bland annat Forsberg och Näslund för att hitta denna attityd och denna tävlingsinriktning som juniorerna i dag har. Kanske att utbildningen inte har allt med framgången att göra, det kanske är så att vi just under dessa år har fått fram väldigt talangfulla och utvecklingsbara spelare. Detta går säkert hand i hand, får du en bra utbildning och dessutom är talangfull så ökar ju chanserna till att man ska blomma ut och bli en fullfjädrad elitspelare.

Div 1 har också genomgått en förvandling under dom senaste åren om man bortser från landets två nordligaste serier, man har för dom sydligare serierna ökat nivån på hockeyn markant och man har dessutom lyckats locka tillbaka människorna till arenorna. Det i sin tur medför att det massmediala intresset givetvis växer och allt detta tillsammans gör att klubbarna tjänar mer pengar och därav kan hålla bättre och slagkraftigare trupper. Som ni säkert redan förstått så är det inte bara en liten grej som gör att nivån höjs utan allt går egentligen hand i hand med varandra. Det blir som en näringskedja där man tillsammans föder varandra, ökar man framgången på en grej så är chanserna stora att även nästa och nästa grej blir bättre.

I ämnet Superelit vs Ettan så är det självklart så att du i Superelit får en bättre utbildning, bättre träningsförhållanden och framförallt får mäta dig med dom bästa i din åldersgrupp. Du har säkerligen ett otroligt driv i gruppen där alla lagkamrater ser detta som en språngbräda till större utmaningar, det är ingen som är nöjd med sin karriär om man spelat några år superelit för att sedan husera i ettan eller tvåan under resterande tid av karriären. När du tillhör en elitorganisation så finns ju även chansen till att man får träna med elitserielaget och det är såklart otroligt utvecklande och en härlig kick för självförtroendet.

I ettan däremot så varierar träningskvalitén från lag till lag, topplagen håller en bra träningsnivå och genomdriver en elisatsning som är helt klart värdig på allsvensk nivå. Lagen på den undre halvan har väl varierad kvalité, vissa lag tränar fruktansvärt bra medans vissa lag har väldigt skiftande kvalité. Så blir det när spelare måste jobba heltid för att få mat på bordet och när spelare har en varierad ambitionsgrad. Om man ser till ett lag som Nybro som inför denna säsong bygger sitt lag med förstaårsseniorer så är jag övertygad om att kvalitén på träningarna kommer att bli optimala men att man under match kommer att få lida för att man inte har någon rutinerad stomme.

Det för oss in på skillnaderna mellan ligorna, kan defintivt hålla med vissa av er läsare om att superelit håller en högre och jämnare nivå. För den skullen tror jag kanske inte att man utvecklas bättre då man i superelit kör och kör utan att tänka efter, ett spel som är långt ifrån vad till exempel elitserien är i dag. Men visst, dom sköter det spelet alldeles fantastiskt. Titta bara på "Bulans" Luleålag, helt sjukt att man lyckas få med sig alla på det spelet. Det kostar på att ligga och checka 60 minuter kväll efter kväll och alltid vara konsekventa i sitt spel, "Bulan" är en jäkel på att få alla spelare att dra åt samma håll. Han körde exakt samma spel i ettan med Piteå, tog dom till kval men där var det stopp trots att man befogade över en allsvensk trupp. Jag var förresten och kikade på deras bortamöte med Huddinge under den kvalserien, såg ut som att firma Axelsson och Klasén trivdes när motståndarna dumdristigt checkade som galningar under 60 minuter.

I ettan så är det betydligt mera uppstyrt men sedan är ju frågan hur bra alla lag klarar att spela efter sin gameplan. Topplagen är otroligt konsekventa och gör sällan några dåliga matcher, till exempel Örebro som tog sig till allsvenskan föll sällan ur sin gameplan oavsett motstånd och resultat i matchen. Visst att det finns lag på undre halvan som stundtals yrar runt och ser ut som att dom aldrig har spelat match men det kan jag lova att det finns i superelit också emellanåt.

Jag har egentligen inte kommit till någon poäng än, frågan är om det ens finns någon poäng i detta? Jag tror att det är oerhört individuellt det här, vissa utvecklas mer i superelit och vissa mer i ettan. Personligen så tycker jag inte om att man som sistaårsjunior väljer att gå till ett superelitlag, enda anledningen till det måste vara att man vill exponera sig själv inför framtiden. Inget fel i det, man måste synas för att kunna ta sig någonstans men samtidigt så syns du om du gör det jäkligt bra i ettan. Det måste du nästan göra som sistaårsjunior om du ska kunna fortsätta jaga målet elitserien, gör du inte det så får du nästan anses som förbrukad.

Att Philip Kemi och Jesper Dahlroth som nu blir A-juniorer om man ser till åldern väljer att flytta till Luleå kan jag se som naturligt. Dom har varit toppbackar i sina lag under 2 säsonger nu och har fått rikligt med istid i ettan, det känns som att dom kan det nu. Dessutom så kanske dom inte har fått den utveckling som vi och dom hade hoppats på, tycker dock att Philip har varit en av seriens bästa backar under året utan att ha fått det riktiga erkännandet. Jag tror helt enkelt vi ställer för höga krav på dessa killar. Philip är till exempel enormt bra i båda zonerna och spelar otroligt fysiskt trots sin storlek, han har dessutom mognat otroligt i sin attityd då han nu är alldeles lagomt grisig i sitt spel. Det är en sån där back som man irriterar sig fruktansvärt mycket på, han är en av dom få som har lyckats på mig ur balans trots att jag och Philip är bekanta.

Däremot så gillar jag att många talanger som ska börja gymnasiet nu börjar på erkänt fina hockeygymnasium, då kan vi börja prata framtidsutsikter. Om du kommer som en ung talang till exempelvis Skellefteå så har du fyra år av fantastisk utbildning framför dig, får du inte en bra utveckling då så vet du åtminstone att denna sport var ingenting för dig. Alla kan inte bli stjärnor, det är få förunnat att få den lyxen att man en dag spelar i elitserien eller NHL. Det är mycket tillfälligheter det handlar om och oavsett hur många goda egenskaper du har så är ändå psyket det viktigaste.

Inget huvud, ingen elitserie!

Over and Out!