Lite notiser!
Här nedan följer lite små men rätt så intressanta notiser..
- Vallentuna BK tog under gårdagskvällen sin femtonde raka seger i Stockholmstvåan när man hemmaslog Sollentuna med siffrorna 2-1. Femton raka segrar är klubbrekord för föreningen och jag antar att Yngo får lägga till ett x antal nya rekord i sin rekordbok denna säsong.
För er som har frågor gällande olika rekord i Vallentunas historia så ber jag att ni vända er till deras statistikguru Yngo Söderström som har svar på allt och mer därtill.
Keep up the good work Yngo!
- Enligt mina källor så är det nu inte många dagar kvar tills att Jason Krischuk landar på svensk mark för spel med Asplöven. Det återstår väl att se hur länge det tar för denna spelskickliga back att acklimatisera sig i Haparanda då jag kan tänka mig att steget från ett liv i Las Vegas till ett liv i Haparanda kan vara relativt stort.
Undrar om Jason verkligen har koll på vad han gett sig in på?
Den stora frågan kvarstår dock, kommer Jason till spel i Haparandaklubben?
Första budet var 6 oktober, sen kom det ett bud om november, sen ett om efter nyår och sen det senaste budet om att han anländer i början av december. Jag vågar inte ta ut något i förskott iallafall utan väntar glatt på att han ska beträda gränsstadens stolthet, Arena Polarica.
Men om han nu anländer under veckan som kommer så borde det innebära debut i bortamötet mot oss den 7 december, stackars Jason som får debutera i den smått kyliga Tannens ishall.
- Clemensnäs tar emot Asplöven i kväll i erkänt tuffa Kopparhallen, nytt målkalas för Asplöven mån tro?
Kopparhallen är en riktigt usel hall måste jag allt säga och den enda hall jag kan jämföra med den är Skogshallen i Överkalix som jag ännu har mardrömmar om.
Det var säsongen 99/00 som jag gjorde min debut i Kirunas A-lag då kapten Töyrä hade insjuknat under lördagskvällen. Det var just Överkalix på bortais som stod på menyn och det var jag och nuvarande kapten Joel Törmä som drog nitlotten och hamnade på bänken i fantastiska Skogshallen.
Jag trodde inte att det kunde bli värre men det kunde det då jag fick sköta om statistiken under hela matchen, snacka om kyliga händer efter den kvällen.
Det var innan swehockeys tid detta så dåvarande coach Stefan Bergqvist ville såklart ha koll och det innebar att man fick bokföra allt från mål tills vart skotten avlossades ifrån.
Det är nästan det enda minnet som jag har kvar av min a-lagsdebut förutom denna sköna historia som följer nedan.
Kiruna var den säsongen ner och vände i ettan och var i match efter match totalt överlägsna och gjorde så mycket mål under säsongen att ingen hetsade upp sig över ett sjunde mål mot Överkalix på bortais.
Sa jag ingen? Då ljög jag, fanns visst en kille som kunde hetsa upp sig över ett sjunde mål mot Överkalix då endast ett fåtal minuter återstod av en redan avgjord match.
Dan Eriksson pangar in sjuan stenhårt i nättaket och visar sin glädje, när han kommer och ska fira med grabbarna i båset så sticker dom ut ett par slöa och oinspirerade händer.
Danne stannar då upp och tittar på grabbarna i båset och utbrister skrikandes:
"Glädje gubbar, glädje"
Helt rätt Danne tycker jag då ett mål alltid är ett mål, detta exemplet är ganska signifikativt för Dannes karriär.
Han har aldrig fått något gratis utan han har alltid fått träna betydligt hårdare än sina lagkamrater i dom yngre åren för att hänga med och det är mer än en gång som han fick sitta längst ut till höger och bevittna matcherna.
Danne gav sig aldrig utan han bet ihop och tränade ännu hårdare och när han vill fick chansen så tog han den på ett imponerande sätt.
Han har fått uppleva betydligt mer i sin karriär än sina jämngamla mer talangfulla lagkamrater då Danne varit med och spelet i allsvenskans absoluta toppskick och har även genom det kvalseriematcher på meritlistan.
Han har genom alla år haft en stor tro på sig själv men framförallt så har han alltid haft en otrolig passion till denna sport vilket tog hans karriär väldigt långt.
Ett stort hjärta finns det även i honom då han för någon säsong sen beslutade sig för att flytta hem och hjälpa sin moderklubb i jakten på den åtråvärda allsvenskan.
Danne är ett bevis på att man med ett stort hjärta, en grym träningsvilja och en stor portion ödmjukhet kan skapa sig en fin karriär fast man inte är mest talangfull och bäst när man är femton år gammal.
Hamnade på ett rejält sidospår där men får ett otroligt sug för att skriva när jag tänker tillbaka på killar som gett och ger allt för hockeyn.
Visst att jag också njuter av en skön "syrgasare" eller ett bra försök till en "zorro" men kan samtidigt inte låta bli att beundras av dessa hockeyarbetare som vigt sitt liv till att se hur bra dom kan bli.
Träningsvilja betyder för mig betydligt mer än vad talang betyder och dom killar som har båda dessa ingredienser är dom vi får ta del av på tv i dag.
Så ungdomar, oavsett om ni är en talang eller inte så måste ni TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA för att kunna nå toppen!
Over and Out!
Kommentarer
Trackback
