jimmystalnacke

Det här var verkligen en match med två ansikten då vi dominerade fullständigt under den första perioden, säsongens bästa period från vår sida då vi vinner skotten med 16-7 och får med oss en 2-0 ledning in till pausvilan.
Vi överraskade nog Asplöven då vi kom ut och satte en enorm press på deras få backar som kom till spel och genom det var tanken att trötta ut dom så mycket som möjligt.

Till andra perioden sa vi till varandra att bara gå ut och fortsätta köra men när dom efter halva perioden får in sin reducering så vet jag inte riktigt vad som händer.
Visst att Asplöven får betydligt mer energi men samtidigt så går vi ner oss nåt otroligt i spelet, vi slutar åka skridskor och vi följföljer inte närkamperna.
Ger man ett så pass bra lag lillfingret så tar dom hela handen och visste vi inte det innan så vet vi det nu då dom inom loppet av 5-6 minuter gjorde fyra mål.
Snacka om förändring av matchbilden, vill påstå att vi var mer delaktiga i den förändringen än vad Asplöven var.

Vi har trots tvåmålsunderläget förhoppningar om att kunna vända tillbaka i tredje perioden men dom förhoppningarna släcktes fort när Asplöven gjorde sitt femte mål för dagen.
Sista minuterna av matchen bjuder Asplöven upp till riktig propagandahockey då det är ryskt klapp-klapp spel bakom dom tre sista målen.

I slutändan vann Asplöven rättvist då dom visade sin klass när målchanser uppstod, trots endast två ordinarie backar tillgängliga så orkade dom hålla fokus trots den miserabla starten som dom fick.

Vi gör en fantastisk första period men vad som händer sen är svårt att förklara då vi rasar som ett korthus direkt Asplöven får hål på oss.
Det handlar nog mycket om psykologi då jag tror att vi är mer rädda för att förlora än att våga vinna och i denna sport är det omöjligt att vinna om man är rädd för att förlora.
Vi får ändå ta med oss första halvan utav matchen då vi verkligen pressar Asplöven, visst att vi lyckats hålla nere siffrorna i dom tidigare mötena men i dag var vi även bättre spelmässigt under dom 25-30 första minuterna.

Som vanligt så är vi en lagmaskin där jag inte tycker någon höjer sig över mängden, alla ska ha ett rejält plus för första halvan och likväl så ska alla ha ett stort minus för andra halvan.

I Asplöven drar Mikko Purontakanen och Stanislav Kall ett tungt lass i dessa tider då just dom två är dom enda ordinarie backarna som är tillgängliga för spel just nu.
Framåt handlar det som vanligt mycket om Urban Omark men i dagens match överglänstes han av Marcus Waldehagen och Juhamatti Yli-Junnila.
Juhamatti var en intressant bekantskap då han visade upp otroligt fina händer och ett härligt spelsinne, fastnade mest för hans härliga flippassningar.
Marcus är inne i en härlig fas i säsongen där allt han gör blir rätt, 4 mål och 1 ass blev facit för duracellkaninen under dagens match.
Men allvarligt Marcus, styrde du verkligen in sista pucken?


                              Marcus Waldehagen var glödhet denna eftermiddag!

                          


Min egen insats var liksom lagets, en riktigt bra förstahalva för att sedan kallna betänkligt. Skapade en del målchanser men pucken ville inte heller denna gång passera motståndarnas keeper, en assistpoäng fick jag iallafall med mig.

För vår del väntar nu åter en lång träningsvecka då vi möter Kalix först på söndag och då jäklar ska vi få med oss en trepoängare igen.

Det mest glädjande från dagen är att jag surfade in på eliteprospects just innan detta inlägg och där hade dom en hyllningskrönika till min stora idol Steve Larmer.
Steve var Chicagos nav under 80-talet och missade inte en match under sina 12 säsonger i Blackhawkströjan, snacka om ironman.
Länkar er här nedan till denna fantastiska läsning!

http://hockeysverige.se/news_show_old_school_nhl_-_steve_larmer.html?id=4754408

Over and Out!